Jag går ner till skolsalen, sätter mig, lyssnar på plåttakets smattrande.
"Hon hatade solen för att den var så het, för att den saknade ödmjukhet inför sina resurser och hennes beroende av den, för att det kvittade den lika om hon levde eller dog av dess förbannade strålar.
Och så, från ett dygn till ett annat kom ett nytt ljud i löven, en bortglömd vasshet i luften. Det var hösten som skickat ut en första trevare. Äntligen skulle den lössläppta sommaren övergå i disciplineringens och återtågens tid, tiden då de harmoniska återvände från sina sommarvisten och de ensamma blev mindre ensamma."
ur Egenmäktigt Förfarande, Lena Andersson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar