tisdag 6 november 2012

Heartbeats - om panikångest och cykling

Som att ha en pistol riktad mot huvudet varje vaken sekund. Personen bakom pistolen säger: ”Nej då, det är ingen fara, den inte är laddad”. Hen trycker av den med jämna mellanrum. Pistolen klickar igen, men kan du vara säker på att den klickar nästa gång?

Eller som när du sitter djupt försjunken i bok och en tokrolig vän hoppar fram bakom ett hörn och skriker: BUUUH! Tänk dig precis den situationen, utan någon tokrolig vän..

Jag fick min första panikångestattack en sen vinterkväll för fyra år sedan. Jag hade lagt mig med datorn i sängen och började titta på Pestens tid när jag kände hjärtat slå. Det slog hårt och snabbt. Det var otäckt och jag började känna mig yr. Jag blev rädd och for med ambulans.  

På sjukhuset gjorde de lite tester och tog en del prover, konstaterade att det var nerverna och skickade hem mig igen. Nerverna? Alldeles nyss var jag ju redo att möta min skapare?

Genom åren har attackerna kommit och gått i perioder. När det var som värst har hade jag mellan fem och tio riktigt svåra attacker om dagen. Varje gång jag var på gymmet dök det upp bilder i mitt huvud på fotbollsspelare som plötsligt bara segnade ner och tvärdog på planen.

Terapi hjälpte. Anfallen minskade. Men varje gång de återkom trodde jag att jag skulle dö.

Så en fredag häromveckan var jag på sjukhuset och gjorde ett arbetsprov. Man cyklar och får samtidigt sitt ekg och blodtryck kontrollerat. Vad skulle de finna för fel på mig? Jag var så sinnesjukt rädd och samtidigt så sinnesjukt modig, för jag gjorde det ändå.

Och de fann inga fel på mig. Mitt hjärta var friskt och starkt och mitt blodtryck var alldeles normalt.
Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen och något var annorlunda. Jag kände mig pigg. Och stark. Jag hoppade upp på cykeln, med Detektivbyrån i lurarna for jag fram genom ett morgonhöstigt Malmö. Jag trampade så jag kände hjärtat slå hårt i bröstet. Jag trampade så jag kände svetten droppa från nästippen. Jag trampade allt jag hade, allt jag orkade från Värnhem, över Ribban och till Ön. Jag stannade tio sekunder och tog en bild. Sen cyklade jag hem. Snabbt!

Och dagen efter klev jag upp tidigt. Och sedan cyklade jag till gymmet. Snabbt.   

Kram.

Prova gärna att cykla med min spotifylista i lurarna: Heartbeats

2 kommentarer:

  1. Jag blev glad av att läsa detta. Gripande, jobbigt, kort, roligt och skönt. Inte ens 400 ord (ja, jag kollade). Bra jobbat på flera vis Dea.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så otroligt mycket Filip, på så många vis! Det betyder mycket för mig.

      Radera