Liv, död! Liv, död! Det måste vara på liv och död! – om teckningens känslor.

Passionen! På liv och död! Jag ska sluta teckna! Jag är den sämsta tecknaren som någonsin vandrat i ett par skor! Nej, vänta! Jag är fan bäst! Åh tack, tack! Tack för alla priserna ni vill ge mig för denna enastående teckning! Usch nej, det här måste vara det sämsta jag någonsin gjort! Hur kan såna som jag få gå lösa bland hederligt folk.. osv.. osv..

När du som betraktare möter mina teckningar så ser du förhoppningsvis precis hur de är gjorda. Varje litet streck finns tydligt redovisat. Men det är desto svårare att se den känslomässiga processen som ligger bakom.  

Jag har fotograferat och gjort anteckningar av olika stadier i en teckning som jag arbetat med inför min kommande utställning. Flickan som letar efter något, hamnar i ett underligt underjordiskt utrymme. Samtidigt som hon lämnar dagsljuset ovan jord, så rör hon sig mot ett gnistrande ljus i djupet:

Till en början kändes skissandet äventyrligt och spännande, men jag tröttnade snabbt och gladdes åt att börja med den riktiga teckningen. När jag tuschade flickans linjer var jag så nervös att jag fick lägga ner pennan och ta några djupa andetag. Det är så lätt att ansiktet blir fel. Varje gång jag börjar tuscha på en ny teckning känns det som om jag kastar mig utför ett stup och jag verkar aldrig ha den blekaste aning om vad som väntar därnere. Det är spännande och det är otäckt, varje gång. Jag har tur och får till flickan på första försöket. Nu kan jag slappna av och jag känner mig genast friare i tecknandet. 

Jag linjetecknar alla stenar och trappsteg och börjar fylla stenarna med korsade linjer.

   Arbetet med stenarna går långsammare än jag räknat med men det känns inte tråkigt, snarare meditativt. Det börjar redan mörkna ute och jag plockar ihop och cyklar hem. Det känns bra att sluta mitt i en meditativ del i teckningen. Då är det bara att sätta igång nästa dag.

När jag kommer till ateljén dagen därpå behöver jag inte tänka på vad jag ska göra. Det är skönt. Det känns som vilket vanligt kneg som helst och jag söker med stort självförtroende efter ett ljus. Jag överdriver ljuset över stenarna för att förstå hur jag vill ha det, så att jag sakta kan tona ned det efterhand. Jag känner mig lite stressad över hur långsamt det tycks gå.

Jag surar för att jag avslutade ett moment i teckningen innan jag gick hem dagen innan. Nu måste jag börja den nya dagen med att tänka.. Det är inte min kopp te att tänka om morgnarna. Tur i oturen så är jag lite stressad till att hinna med andra saker utanför ateljén så jag tvingas att sätta igång snabbt.

Jag känner mig full av energi och självförtroende! Jag kommer tidigt till ateljén och solen skiner. Tyvärr skiner det även in i min ateljé, men en sån här underbar dag spelar det ingen roll!

   Jag söker ljuset på stenarna i väggen som går upp längs trappan. Jag lämnar de överdrivet belysta. 

   Jag korsar strecken på marken och mörkar ner rejält och jämnar till. Jag lämnar ett litet ljust område till vänster för att påminna mig om att jag vill ha ett ljus från vänster.

   Jag letar lite tafatt, men lustfyllt, efter ett ljus på stenarna bakom flickan.

   Jag arbetar med trappan - försöker finna ljus och form men misslyckas. Det känns inte bra. Trots problemen med trappstegen så känns det bra när jag lämnar ateljén. Jag har fått mycket tecknat och trappan.. tja, den löser sig väl?

Jag kände tvivel under föregående kväll och när jag anländer till ateljén på morgonen är gårdagens självförtroende som bortblåst.. Hur ska jag kunna göra någonting med trappan? Jag stirrar och stirrar..

   Istället koncentrerar jag mig på ljuset över stenarna i båda väggarna. Nu börjar jag förstå hur jag vill ha det.

   Innan jag lämnar ateljén arbetar jag lite med de nedersta trappstegen. Jag vet inte vad ännu, men något känns aningen bättre.

Tvivlet om trappan har gnagt i mig ännu en natt och när jag anländer till ateljén på morgonen så bestämmer jag mig för att fixa den, en gång för alla! Och plötsligt förstår jag hur det ska vara. Jag ökar takten lite för att inte glömma - för att hinna få ner den inre teckningen på pappret, innan den försvinner. 

   Marken stämmer inte riktigt med det nedersta trappsteget så jag arbetar med hela markytan och jämnar till den.

Innan jag cyklar hem tittar jag en lång stund på teckningen. Den är nästan klar. Vad är det som saknas?

Och jag tittar länge på teckningen innan jag börjar.

   Jag börjar arbeta med ljuset i trappan. Det känns stelt. Jag mjukar upp det och jämnar till det genom att mörka de nedersta trappstegen. Jag tänker att jag borde vara försiktig så att jag inte lägger på för mycket svärta, men jag väljer att lita på bilden jag ser i mitt inre och bara köra på.

   Jag putsar till flickans hår så att ljuset över det blir mindre stelt. Jag antyder klänningens form med några streck nertill. Några streck över benen där de möter klänningen, för att få den att hoppa fram. 

   Jag går över hela teckningen ännu en gång och koncentrerar mig bara på ljuset. Och plötsligt är den klar!

Jag lutar mig tillbaka och känner efter. Det känns bra. Den känns färdig. Så jag lyssnar på  The Verve – Bitter Sweet Symphony (Radio Edit) som alltid, njuter ett ögonblick tills tomheten övermannar mig och jag börjar arbeta med nästa teckning.

Kram!