lördag 8 december 2012

Framgång på egna villkor – om min första separatutställning och ljuv musik.


Det har gått två och ett halvt år sedan jag tog min examen vid Konsthögskolan i Malmö och i mars har jag min allra första separatutställning, på Massmanska Kvarnen i Ronneby. Jag har valt ut några låtar som jag bett Nina att spela på vernissagen och hon övar i soffan. Jag ser fram emot utställningen, samtidigt slår det mig att nästan tre år är en ganska lång tid. Och jag har känslan av att det har något att göra med vad som förväntas av mig.

Jag har länge trott att jag är en följare. Att jag alltid följer spelreglerna och vid den händelsen att en auktoritet säger åt mig att göra något så gör jag det, utan att ifrågasätta. Tanken på att jag skulle kasta mig vid fötterna inför en karismatisk sektledare och ge upp alla mina jordliga tillgångar har skrämt mig fler än en gång.

Men jag går tydligen min egen väg och ofta betyder det tvärtemot vad andra säger. Bara för att visa dem! Eller, vilket är mer troligt, bara för att visa mig själv!
   När jag gick på Ölands konstskola hände det att lärare sa: ”Du kanske får svårt att komma in på en Konsthögskola, du ska inte söka Grafisk Design och Illustration istället?” och ilsket tänkte jag: ”Så fan heller! Kom inte och försök bestämma över mig! Jag ska bli konstnär!”.
   Eller som en handfull välmenande professorer och lärare på Konsthögskolan ibland kunde föreslå: ”Du ska inte prova att göra lite större teckningar?”. Och hur jag då, inför min examensutställning, tänkte: ”Hm, kan jag göra teckningarna ännu mindre?”. Ja, det kunde jag..

Sedan jag slutade Konsthögskolan har jag skrivit och tecknat barnböcker, kanske som svar på envisa och förväntansfulla frågan om när jag ska ställa ut. Men, efter en tid började det kännas trögare att arbeta - att teckna för min egen skull utan få någon uppskattning utifrån var tydligen inte alls min grej. Jag behöver framgång för att orka fortsätta med den passionerade konsten. Och något som den omåttligt skicklige målaren Markus Åkesson sa häromåret väckte tanken på att arbeta mot en separatutställning: ”Dina teckningar besitter en magi som man bara kan uppleva i det direkta mötet.”.  

Jag känner inga förväntningar på mig. Jag har kämpat för att få denna utställning och jag jobbar hårt i ateljén med en ny serie teckningar. Nu är det på mina villkor och det är jävligt spännande!




Kram!

6 kommentarer:

  1. Bra skrivet kompis! Jag hoppas jag är tillbaka då och kan komma! Puss/John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack vännen! Jag håller tummarna för du är hemma! Dra gärna med dig din fina familj! Puss

      Radera
  2. Heja Dea! Tre år är ingenting, g´dluck!

    SvaraRadera
  3. Jag tänker komma och njuta! Och ta med mig Elin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag får njuta av att ni kommer, fina Emma! Det ser jag fram emot! Kram!

      Radera