söndag 3 februari 2013

When all else fails use fire - om teckningens djup.


Edward Gorey (1925-2000) missade sällan en föreställning på New York-baletten. Hans teckningar saknar djup och påminner ofta om en teaterscen. Träd och buskar ser mer ut som scenografi än natur.
  
Gorey är en av mina största konstnärliga förebilder. Jag upptäckte honom först några år efter hans bortgång och har därför aldrig haft den äran att träffa honom. Däremot har jag träffat personer som har träffat honom.

Eftersom jag aldrig kan tacka Edward Gorey väver jag då och då in lite hyllningar till honom i mina teckningar. I den här bilden har jag tecknat The Elephant house – Goreys hem på Cape Cod.


Jag har länge försökt bryta mig fri från Goreys arv. Särskilt under åren vid Konsthögskolan. För att utveckla djupet i mina teckningar provade jag arbeta med skulptur och dockanimation. Det passade inte mig så bra. Så, jag försökte med film och musik och digitalt måleri och akvarell och olja och animation och krita och färgpennor och blyerts och text och grafit och kol..
  
Så satt jag plötsligt där, inför min examensutställning, och tecknade på precis samma sätt som innan jag blev antagen till skolan. Så, sakta började jag försöka definiera vad som egentligen var "jag" i mitt tecknande. Fanns det något i min egen bakgrund som gjorde att mina teckningar saknade djup? 

Svaret kom till mig en kväll när jag myste med Zelda II – the adventure of Link:


Tidigare på dagen hade jag nämligen tecknat: 



Jag kände mig märkligt upprymd - tv-spel var en stor del av min uppväxt och har fortfarande en betydande del i mitt liv. Kunde min bildvärld vara färgad av spelandet? Fanns det fler sammanträffande? 

Nja, kopplingen mellan de här två är kanske inte helt tydlig för någon annan än mig. 



Däremot har jag länge tyckt att denna teckningen känns tv-spelig..
..så det förvånade mig inte att finna likheter hos Zelda, som är min favoritserie bland spel. 



Mycket i min bildvärld är hämtad från tv-spel: djup, komposition, symboler, stämningar.. Och det är inte på långa vägar lika glamoröst och romantiskt som att gå på New York-baletten, men gamla nintendospel har en egen kultur och en särskild plats i många hjärtan. 

Och det är minsann inte alls dumt att få plocka fram sina 8-bitarsspel en söndagseftermiddag och kalla det konstnärlig forskning. Kram!

Förresten så gjorde Nina en cover på Angry Nintendo Nerd:




4 kommentarer:

  1. Tack underbara du för att du får mig att förstå konst! Älskar blandningen av dina teckningar, 8-bitars och Link.

    SvaraRadera
  2. Tack fina och underbara Emma! Du gör mig så glad, nu och jämt! Stor kram till dig och fina familjen!

    SvaraRadera
  3. Härligt inlägg. Kopplingen skulle aldrig vara uppenbar utan denna presentation, men blir tydlig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen shit Robban! Tack så sjukt mycket! Det var inte helt uppenbart för mig heller - det är en spännande resa att utforska sina influenser! Kram! :)

      Radera