En dåres tacksamhetstal - om efterarbetets ljusa sidor.

När jag går på en vernissage kan jag känna mig nervös och obekväm. Efter otaliga utställningar och vernissager har det bara blivit aningen lättare. Kommer jag förstå vad utställningen handlar om? Kommer det synas på mig att jag inte förstår?

Så, hur kan jag underlätta för besökarna till min egen utställning?

Dessa tankar och känslor och Ninas kamera tog vi med i bagaget när vi lånade bil och for mot skogen.

Jag avskyr att stå framför kameran och jag finner det alldeles vidrigt att höra min egen inspelade röst. När vi la upp klippet på Youtube var jag så nervös att jag skakade. Jag delade klippet på facebook och så...

Efter en timme tog energin slut. Jag fick en känslomässig overload. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde sen.

På morgonen satte jag igång med arbetet att svara personligen på alla kommentarer, en idé jag fått av Gustav när jag sett honom sitta och svara på alla grattis på facebook. Jag tyckte det var en så fin sak. Och jag tänker: Vill man vara en ödmjuk person, får man utföra ödmjuka handlingar. Som Gustav!

Filmen började leva sitt eget liv och antalet visningar fortsatte öka:

Efter arbetet med I skogen och all fantastisk respons befinner jag mig nu på en plats av tacksamhet och ödmjukhet. Det är exakt en vecka tills jag öppnar min första egna utställning på Kvarnen i Ronneby. Jag har jobbat hårt och alla teckningarna är klara. Nina repar in låtar med Lotta och Sanna. Allt är väldigt spännande. Jag hoppas att du kan komma! Du är hjärtligt välkommen! Kram!

Jag har gjort mitt allra bästa för att svara på alla mail och kommentarer men jag har med all säkerhet missat några. Tack även till er! Jag har läst och glatts över era kommentarer många gånger om! Kram!