lördag 3 augusti 2013

Cecilia, you're breaking my heart - om monster och känsliga barn.

De senaste dagarna hade vi arbetat med kreativa och lekfulla övningar. En av dessa jag minns särskilt väl gick ut på att teckna allt vi kunde komma på som innehöll bokstaven Ä.

Jag tecknade ett stort bärg i bakgrunden och fortsatte fylla förgrunden med älgar och bärfisar. Jag slogs av djupet i min komposition och tänkte: "Ja just det, såhär kan man ju också teckna".

Birgit, min fröken, berömde min teckning och sedan berättade hon att berg stavades med E, även om det lät som ett Ä. Vad skulle jag göra nu? Förtvivlan! Halva pappret var fyllt med det där berget med E!

Då kom Birgit på det! Jag kunde fylla resten av teckningen med saker på E,
 det var ju en så fin teckning och det vore synd att inte avsluta den. Sen kunde jag vända på pappret börjat teckna saker på Ä, på baksidan.

Några dagar senare hade vi en annan fröken, Cecilia. Jag minns hennes rågblonda hår och att jag tyckte om när hon spelade gitarr och sjöng.

Den här dagen skulle vi öva på att skriva alfabetet. Liksom rita av bokstäverna från en rad till raden under. Kreativiteten bubblade i mig och jag kastade mig över uppgiften med stor entusiasm!

Då, liksom nu, älskade jag monster. Precis såsom monstren gömmer sig i Hans Arnolds bilder så har jag alltid funnit mina monster i abstrakta mönster omkring mig. Har jag tittat i ett lövverk har ett hårigt troll tittat tillbaka. När jag letat figurer i molnen har jag sett vilda trehövdade hundar jaga fram över himlavalvet. Hela mitt liv.

Ungefär såhär gissar jag att mitt alfabet såg ut:


Redan då blev jag totalt uppslukad av min skaparprocess. Jag hann till ABCDEFGHIJKLMNO (jag minns nämligen O:et) när jag störs av att ett tisslande som stiger omkring mig: "...kolla på Dea... ...vad gör han?... ...han tecknar monster..."

Cecilia smyger upp bakom mig och slår sedan sin öppna hand över min teckning. Smällen är hög. Min penna far iväg. Jag blir rädd och jag förstår inte vad som händer.

"Har jag sagt att du ska teckna monster? Har jag det? Har jag det? Har jag sagt att du ska göra så?" Va? Men svara då?" Jag förstår inte. Hennes ansikte är för nära mitt och hennes vidriga lågstadielärarandedräkt slår emot mig. Jag tror jag börjar gråta men jag minns inte säkert.

Det jag helt säkert minns är att jag tänker "Nej, du har inte sagt att jag får göra såhär, men du har heller inte sagt att jag inte får göra såhär. För mig är du förbannat otydlig och opedagogisk och det är inte så lätt för mig att förstå vad du menar".

Skamkänslorna finns fortfarande kvar. Jag tänker på hur lätt det är att krossa ett känsligt barn med tanklöshet och bristande kunskaper. Men jag tänker också på hur lätt det är att få ett känsligt barn att frodas i en kreativ och förstående miljö. Jag mötte Birgit under en promenad i byn för en tid sen. Vi hälsade men jag såg att hon inte kände igen mig. När hon försvunnit runt kröken fylldes jag av en otroligt stark kärlek till henne.

Men du Cecilia, för att mitt känsliga och kreativa inre barn och jag inte längre ska behöva skämmas för dina pedagogiska och sociala tillkortakommanden så har vi tillsammans gjort en teckning till dig:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar