Den gamla dörren.

Det kan ha varit en söndag. Jag sitter vid köksbordet hos mormor och morfar och skriver.

   

Berättelsen är i jag-form och huvudpersonen befinner sig på ett flygplan. Det börjar skaka, passagerarna skriker. Huvudpersonen svimmar. När han vaknar befinner han sig bland rykande bråte. En vitklädd gestalt lyfter upp honom och strax förlorar han medvetandet igen. Han vaknar och finner sig på en strand. Den vitklädde gestalten sitter vid en lägereld. Han tittat upp och säger:

”Jag heter …”

(Ja, vad skulle räddaren heta? Jag tar fram en atlas från mormors soffa och börjar bläddra. Jag tänker att min huvudperson har kraschat i öknen. Izmir ser ut att ligga i öknen och jag gillar klangen.)

”Jag heter Izmir.”

Jag är helt tagen. Berättelsen verkar skriva sig själv. Mormor läser. Min morbrors blivande fru läser. Det här kan bli hur långt som helst. Och hur ska det sluta? Jag gläntar på en dörr till en hel värld av magiska underverk.

Nästa dag står jag i korridoren och pratar med en kompis. Vi väntar på att komma in i klassrummet och fortsätta med våra uppsatser. Jag är upprymd och vill sätta igång genast.

”Jag har redan skrivit fyra sidor!”

”Fast den fick bara vara fyra sidor.”

På en sekund rinner all glädje av mig. Hur kunde jag glömma det? Jag skulle ju skriva tjugo sidor, minst. Jag knycklar ihop min berättelse och trycker ner den i papperskorgen.

   Läraren frågar var jag har min uppsats och jag berättar. Eleverna börjar samlas runt oss. Jag vill bort. Läraren säger att det inte är någon fara, att man alltid kan korta texten. Jag vill inte korta något. Jag vill skriva, så jag ljuger istället. Jag säger att den är dålig, men jag lovar att skriva en ny. Läraren tittar på mig en lång stund, så nickar han. 

   

Det minnet kom tillbaka när jag fick mail häromdagen.  

Min nästan namne fyller 10 år till sommaren. Hon har högläsning i läxa och läser min bok en timme varje vecka. Nu vill hon också skriva och rita och hennes mamma skickade den här bilden till mig. 

Jag tänker att hon står och gläntar på samma gamla dörr. Teckningen är awesome!