Strax får jag sällskap av världens räddaste katt. Som liten hette han Ibrahimovic, men tsch- ljudet i hans namn skrämde honom så mycket att han fick heta Simon istället. Nu ser han avvaktande på mig och undrar vilka andra som är i huset...
Och jag tänker på den gången när du och jag blev ovänner. Så tänker jag lite till, kommer på att det nog mest var jag som var ovän med dig.
Jag hade lämnat sovrumsdörren öppen, jag tyckte det var så mysigt när du kröp upp i sängen och sov vid mina fötter. Men den där natten vaknade jag plötsligt av en våldsamt svidande smärta i foten. Jag for upp ur sängen och där satt du och blängde skrämt och förorättat på mig. Kanske hade jag sparkat till dig i sömnen?
Nästa dag fick jag köra till vårdcentralen, bli undersökt och hjärtligt utskrattad. Så fick jag antibiotika och det dröjde innan jag vågade lita på dig igen.
Men, inte du inte. Du släppte det där direkt och kommer alltid fram och hälsar. När allt kommer omkring så är du ändå rätt modig, trots att du är världens räddaste katt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar