Det har gått
två och ett halvt år sedan jag tog min examen vid Konsthögskolan i Malmö
och i mars har jag min allra första separatutställning, på Massmanska Kvarnen i
Ronneby. Jag har valt ut några låtar som jag bett Nina att spela på vernissagen
och hon övar i soffan. Jag ser fram emot utställningen, samtidigt slår det mig
att nästan tre år är en ganska lång tid. Och jag har känslan av att det har
något att göra med vad som förväntas av mig.
Jag har
länge trott att jag är en följare. Att jag alltid följer spelreglerna och vid
den händelsen att en auktoritet säger åt mig att göra något så gör jag det,
utan att ifrågasätta. Tanken på att jag skulle kasta mig vid
fötterna inför en karismatisk sektledare och ge upp alla mina jordliga tillgångar
har skrämt mig fler än en gång.
Men jag går tydligen
min egen väg och ofta betyder det tvärtemot vad andra säger. Bara för att visa
dem! Eller, vilket är mer troligt, bara för att visa mig själv!
När jag gick på Ölands konstskola hände det
att lärare sa: ”Du kanske får svårt att komma in på en Konsthögskola, du ska
inte söka Grafisk Design och Illustration istället?” och ilsket tänkte jag: ”Så
fan heller! Kom inte och försök bestämma över mig! Jag ska bli konstnär!”.
Eller som en handfull välmenande professorer
och lärare på Konsthögskolan ibland kunde föreslå: ”Du ska inte prova att göra
lite större teckningar?”. Och hur jag då, inför min examensutställning, tänkte:
”Hm, kan jag göra teckningarna ännu mindre?”. Ja, det kunde jag..
Sedan jag
slutade Konsthögskolan har jag skrivit och tecknat barnböcker, kanske som svar
på envisa och förväntansfulla frågan om när jag ska ställa ut. Men, efter en
tid började det kännas trögare att arbeta - att teckna för min egen skull utan få
någon uppskattning utifrån var tydligen inte alls min grej. Jag behöver framgång
för att orka fortsätta med den passionerade konsten. Och något som den
omåttligt skicklige målaren Markus Åkesson sa häromåret väckte tanken på att arbeta
mot en separatutställning: ”Dina teckningar besitter en magi som man bara kan
uppleva i det direkta mötet.”.
Kram!
Bra skrivet kompis! Jag hoppas jag är tillbaka då och kan komma! Puss/John
SvaraRaderaTusen tack vännen! Jag håller tummarna för du är hemma! Dra gärna med dig din fina familj! Puss
RaderaHeja Dea! Tre år är ingenting, g´dluck!
SvaraRaderaTack så otroligt Daniel! Heja oss!!
RaderaJag tänker komma och njuta! Och ta med mig Elin!
SvaraRaderaOch jag får njuta av att ni kommer, fina Emma! Det ser jag fram emot! Kram!
Radera